Sista cytostatikabehandligen

Det känns så overkligt att kunna skriva denna rubrik, blir nästan rörd. Tror inte någon kan föreställa sig hur mycket jag längtat efter denna dag. I onsdags fick jag min sista cytostatikabehandling. Min goa och fantastiska cytostatikasköterska drog efter avslutad behandling ur min Picc-Line (det är en slang som är insatt i min överarm och genom en ven vandrar hela vägen bort till hjärtat. Det är den jag fått cellgifter genom). Shit vad lång och bred den var. Tur jag inte visste det innan ;) Det kändes iallafall ingenting när hon drog ut den, det var verkligen en fröjd att bli av med den. Nu behöver jag inte åka till vårdcentralen varje vecka för att lägga om den, jag kan bada och röra mig helt fritt igen.
 
Vägen hit har varit lång och så klart väldigt jobbig men nu är jag snart igenom denna fas i min behandling. Jag har fortfarande en lång och tuff bit kvar men att veta att cellgifterna inte ska in i min kropp om tre veckor igen skänker mig så mycket glädje.
Håret har börjat växa. Absolut ingen hårväxt att skryta med men att se de där små fjunen som vill ut från min skalle är obeskrivligt. Snart är blodvärdena förhoppningsvis stabila för att våga sig ut bland civilisationen igen. 
 
Igår tog Erik sista sprutan i min mage (för immunförsvaret) och idag tog jag min sista kortisondos, jag har ätit 96 tabletter på tre dagar. Ikväll kommer biverkningarna som ett brev på posten men om ca 8-9 dagar så kommer jag vara tillbaka och då ska vi fira. Oj oj oj, nu blir jag rörd igen.
 
Toabild från i onsdags då jag fick min sista behandling. Här tillsammans med min älskling och hjälte. Finns inga ord i världen som kan beskriva min lycka att ha dig vid min sida - varje dag. Tillsammans är vi oslagbara ♥
Jag startade cytostatikabehandlingen 11.08.2015 och fick min sista 25.11.15.
Må detta bli den sista för alltid!

Biverkningar - Cytostatika

Att cytostatika ger mängder med biverkningar har nog inte undgått någon. Jag skulle också kunna skriva om flera hundra biverkningar man får av all medicin man äter. Detta skulle bara bli en lång lista med tråkigheter så det skonar jag er från. Istället väljer jag att dela med mig av det som jag upplevde var mest överhängande och jobbigt för mig.
En annan sak som jag tycker är viktigt att nämna är att det är väldigt individuellt hur man mår och vilka bivärkningar man får. Alla är vi unika och reagerar därför också väldigt olika. Jag har läst om så många som gått igenom detta och målade själv upp skräckexempel på hur jag skulle må. Det är absolut inget fel i det, ibland tror jag till och med att det kan vara bra att förbereda sig på det värsta. Då känns det lite lättare när man nått sin maxgräns och man kan tänka att man kunde haft det ännu värre.
Så för den som läser detta och ska/går igenom en cellgiftsbehandling, ta detta med en nypa salt. Ingen reagerar exakt samma och det som är jobbigt för mig kan vara en bagatell för dig - så mycket har jag lärt mig.
 
Hursomhelst, jag får sammanlagt sex cytostatikabehandlingar (cellgifter). Behandling 1-3 fick jag två olika cellgifter och vid behandling 4-6 får jag en tredje variant, alltså allt som allt tre olika.
Mina tre första behandlingar hade helt olika biverkningar än mina tre sista. Jag kan inte säga vilken som varit värst, för båda har verkligen bjudigt på för- och nackdelar.
 
Något jag upplevde lite läskigt med de tre första behandlingarna var att jag blev nästan helt apatisk. Jag blev så hysteriskt trött att jag tillslut inte ens orkade prata. Att bara svara så enkelt som ja eller nej på en fråga var inte bara fysiskt jobbig utan också psykiskt, för jag visste inte alls vad jag ville. Jag var helt tom i blicken och det kunde dröja flera dagar innan jag log. Detta var egentligen inget jag tänkte på till en början men när jag hörde Erik säga "Åå, det där leendet har jag väntat på i flera dagar nu!" så insåg jag att det var ett tag sen sist.
 
Något jag är oerhört tacksam för är att jag slapp illamåendet, iallafall de första två gångerna. Jag skulle jämföra det mer som lätt åksjuk-känsla. Istället fick jag en enormt ökad aptit, jag var tvungen att äta något nästan hela tiden och minst en gång i timman. Gissa om Erik fick åka skytteltrafik till butiken, pluttisen.
Vi hade sett framför oss hur jag skulle rasa i vikt och knappt få i mig något alls men det blev verkligen tvärrsom. Som att maten inte stillade mitt begär så drack jag mängder med vatten. Kranvatten var det enda som dög och jag hade en flaska med mig vart jag än gick. Jag minns att jag frågade min cytostatikasköterska "Hur mycket vatten får dricka på en dag?" Hon svarade "Det är nog bra om du dricker två liter iallafall." "Shit!" tänkte jag. Det var inte ens lunchtid och jag hade redan druckigt 2,5 liter! Tror dessa behov var ett sätt för mig att inte bli illamående.
 
Behandling 4-6 ger mig en helt annan typ av känsla i kroppen. Jag mår ganska bra de första dagarna efter behandlingen. Det beror förmodligen på de enorma mängderna kortison jag äter då men när jag slutar med dem då smäller det. Jag får såna enorma smärtor i kroppen att det ibland känns som jag blivit överkörd av en traktor. Det finns inte ett ställe som inte smärtar då. Tröttheten kommer också som ett brev på posten. Jag har fått höra att man kan jämföra det med känslan av att fullkomligt gå in i väggen. 
Jag får sitta med stora fryshandskar på mig för att minska risken att få sköra naglar, (tänk dig stora, klumpiga boxningshandskar direkt tagna ur frysen). Blir det illa riskerar man att tappa dem och det känns som en ond historia. Därför sitter jag och pinar mig med dessa stora fryshandskar under hela tiden jag får cytostatikan. Det är så kallt och tillslut dommnar händerna bort och blir helt röda. Jag vill byta till nya så fort jag känner att de inte isar längre. Självklart behöver man inte ta det på så blodigt allvar som jag gör men jag vill verkligen inte tappa naglarna så därför pinar jag mig hellre den timman. 
 
Något som förföljt mig under alla behandlingar är en olustkänsla i kroppen som jag inte riktigt kan sätta fingret på. Sen har jag haft mycket problem med torra ögon och munsvamp som är riktigt äckligt kan jag lova. Det är något som också blivit värre och värre för varje behandling. Vilket kanske inte är så konstigt när man har ett väldigt nedsatt immunförsvar och blodvärden som bara blir sämre och sämre. Som tur är försvinner det mellan behandlingarna.
Något annat som jag tycker är väldigt jobbigt är att man blir väldigt trög i hjärnan. Den är inte lika skarp som den var innan, hehe. Skulle vilja säga att den känns grötig. Ibland tappar jag ord och glömmer bort vad jag pratar om. Jag hoppas verkligen att detta försvinner när behandlingen är öven för det är verkligen ansträngande att tänka nu.
 
Här är jag i min peruk, trying to stay positive. Ska skriva ett inlägg om peruker snart :)

Leva som vanligt

Jag har fått höra att det är viktigt att försöka leva som vanligt i den mån det går. Många gånger har det känts som en omöjlighet men det var innan behandlingen startade som jag kände så. Det var då jag hade målat faan på väggen och trodde att jag skulle behöva stänga in mig hemma i flera månader och inte kunna visa mig ute alls. Det var då jag skämdes över att ha blivit drabbad och trodde att hela mitt liv skulle sättas på paus. Visste har det gjord det, till viss del, men jag försöker verkligen att göra alla dagar till bra dagar. 
 
Det är oftast ovissheten som gör oss oroliga och ger oss gärna en negativ inställning. I alla fall fungerar jag så. Det är kanske inte heller lätt att tänka positivt när man får en allvarlig sjukdom men om man försöker ha is i magen inser man tillslut att det mesta löser sig - bittar faller på plats av sig själv. Självklart önskar jag att mitt liv såg annorlunda ut och att jag slapp gå igenom det här men om man accepterar att livet inte alltid blir som man tänkt sig så hjälper det mycket. Jag menar inte att jag accepterar detta varje dag men de dagar jag gör det, då glömmer jag och njuter av livet precis som vem som helst.
 
 
En solig dag i början av oktober