Håravfall (del3)

Ni som följer mig på Instagram har redan fått följa min hårresa. Där är det lite lättare att uppdatera daglien då jag inte behöver skriva så mycket. För den som vill följa mig där hittar mig här.
När väl håret började falla av tror jag det tog ca två veckor innan jag var helt kal på huvudet. Jag var så trött på det den sista tiden för det kliade så och det var hår precis överallt. Tillslut tog jag en handduk och ruffsade runt på huvudet inne i duschen för att bli av med så mycket som möjligt. 
 
Innan det klippte jag av mig håret i olika etapper. Jag var en sån som gick till frisören högst en gång om året och bad dem klippa så lite som möjligt. Ni kan ju bara tänka er känslan när jag väl bestämt mig för att klippa det. Jag delade upp håret i två delar och klippte bara rakt av - ca 40 cm.
 
Steg 2 i min flintkamp
 
 
Dagen efter klippte min syster av mig ytterligare 20 cm efter att hon frågat om jag var säker minst tre gånger. Jag klandrar henne inte för sist hon klippte mig fick hon ta högst två millimeter. Nu var det inte så noga längre. Jag minns att jag sa till henne "Du får inte borsta det eller dela upp under och överhår. Nu delar vi bara in det i fyra delar och så klipper du rakt av, inget finlir!" Jag lät henne inte ens jämna till det där det blev ojämt. Det spelade liksom ingen roll längre.
 
Steg 3. Detta trivdes jag i så det fick vara kvar ett par dagar. 
 

En hyllning till min hjälte

Något man ofta glömmer bort i såna här situationer är den anhöriga som står den sjuka närmast. Allt fokus hamnar oftast på den som är sjuk och man glömmer att det inte bara är ett liv som förändras utan två. Dagen då vi fick beskedet var det inte bara mattan under mina ben som drogs undan utan även Eriks. 
 
En sak som förundrar mig är hur han väljer att hantera detta. Från första stund har han visat att han står vid min sida, att detta är något vi går igenom tillsammans och att jag aldig är ensam. Han tar hand om mig varje dag, varje timma och varje sekund. Han har tagit ledigt från jobbet (på obestämd tid) för att kunna vara hemma hos mig. Något jag aldrig skulle begära av honom och även där bevisar han än en gång att detta är något vi går igenom tillsammans. Ärligt talat vet jag inte hur jag skulle klara mig utan han. Han är verkligen mitt ljus i det mörkaste mörker och mitt hopp i all förtvivlan. Han lyssnar när jag vill prata. Han får mig att skratta när jag är ledsen. Han kramar mig när jag är rädd. Han pussar min skalliga skalle när jag känner mig ful och berättar hur vacker han tycker jag är. Han blir rörd till tårar när jag ler eller skrattar. Han hjälper mig att duscha när värken i kroppen är för stark för att orka själv. Han tar med mig på en biltur när jag legat inne för länge och är för svag för att gå. Han lämnar aldrig min sida och gör allt för att jag ska må bra. 
 
Innan jag träffade Erik visste jag inte att man kunde älska någon så högt eller att man kunde bli älskad av någon som jag blir av honom. Kärleken växer sig starkare och starkare för varje dag och det gör mig oerhört glad att den mannen är min och att han vill leva sitt liv tillsammans med mig. Han berikar inte bara mitt liv utan mig som person. Han har lärt mig så mycket genom åren och han tror på mig och får mig att känna mig väldigt speciell.
Jag skulle inte vilja ändra på något i mitt liv för allt som hänt och alla val jag gjort ledde mig till han.
 
Jag vill med detta inlägg hylla Erik som är min hjälte och alla andra anhöriga som går igenom svåra tider och kämpar vid någons sida. Heja er! ♥
 
Länge leve kärleken ♥ 

Håravfall (del2)

Att tappa håret var det sjukaste jag upplevt. Det är så grymt att man ska behöva bli flint när livet redan känns förjävligt av att man drabbats av cancer och allt annat som snurrar i huvudet av denna sjukdom.
Som jag nämde tidigare var jag totalt livrädd för hur jag skulle reagera den dagen jag började tappa hår. Jag oroade mig ibland mer för det än för själva sjukdomen och har gråtigt oändligt många gånger över det.
 
Men vet ni vad? Jag klarade det hur bra som helst! Självklart var det jobbigt och jag önskar (varje dag) att jag hade det kvar men jag tog det ändå förvånadsvärt bra. Tror det beror på att jag sörjde mitt hår så länge. Jag visste redan från dag ett att detta steg skulle bli ett av de värsta i min behandlingsprocess. Därför hade jag redan bearbetat den värsta biten när dagen väl var framme.
 
Många klipper av sig håret så fort de fått beskedet om sin cancer och håravfallet. Det tror jag är väldigt klokt så att de inte blir så stor förvandling senare men det kunde inte jag. Mitt hår var en så stor del av mig och jag ville behålla det så länge som möjligt. Dock skulle jag klippa mig när jag märkte att jag började tappa det och tillslut raka av det. Jag tänkte så många gånger "Kanske är jag den enda som inte tappar håret av behandlingen." Man vet ju aldrig ;) och då hade det varit väldigt synd om jag hade klippt av mig allt. Självklart blev det inte så...
 
 
Vi var hemma i Oslo när den dagen kom. Vi hade precis kommit hem från en middag på en av våra favoritrestauranger och hade haft en trevlig kväll. Jag visste att jag skulle börja tappa hår 7-14 dagar efter min första behandling och i dag var det dag 12. Därför var jag extra rädd för att borsta och hålla på med det för mycket. Jag stod inne i badrummet för att släppa ut håret som jag hade haft uppsatt i en hög hästsvans under kvällen. Jag drog försiktigt fingrarna genom det för att reda ut de värsta toverna och i den sekunden blev det uppenbart. Dagen jag fruktat hade kommit. Det var inte så att jag fick med mig halva hårer i ett drag, så som jag hade föreställt mig. Nej, jag tappade bara mer hår än vad man normalt gör och det blev väldigt uppenbart. Ångesten och nervositeten small till i bröstet på mig. Jag såg mig sjäv i spegeln, drog ett djupt andetag och såg ner på håret jag hade fått i mina händer och tänkte "Helvete!"
 
Dagen efter överraskade jag Erik genom att klippa lugg. Han har alltid tjatat om att jag ska klippa lugg. Jag hade det för åtta årsen när vi träffades, så den där luggen är väldigt speciell för honom. Han hade varit på jobbet en sväng och vi skulle mötas upp för en lunch. Jag kommer aldrig att glömma hans min när han såg mig mellan folkvimlet på gatan. Han blev bara ståendes helt stilla och gapade tills jag kom fram till han. Den dagen fick han mig att känna mig vackrast i världen ♥