Första veckan efter beskedet

Den första veckan efter beskedet måste ha varit de värsta dagarna i mitt liv. Jag grät nästan hela tiden och önskade så att detta inte skulle vara sant. Jag minns varje morgon jag vaknade och för en hundradels sekund hade jag glömt bort allt. Jag vaknade upp i sängen och allt kändes precis som vanligt. Snabbare än jag hann blinka hög det till i magen, ångesten och verkligheten kom tillbaka blixtsnabbt. Jag hade ångest hela tiden. Ett tryck över bröstet som vägrade att släppa taget. Det enda som hjälpte var att sova men det inte värt det för det blev så jobbigt när jag vaknade och livet kom ikapp mig igen.
 
Den dagen jag fick beskedet berättade jag för min närmsta familj. Jag och Erik åkte runt hela eftermiddagen/kvällen och berättade. Jag kände mig som djävulen själv som förstörde tillvaron för mina nära och kära. Pappa var helt klart jobbigaste att berätta för. Finns väl ingen förälder som önskar att få ett sådant besked av sin dotter och det finns ingen dotter som önskar att ge ett sådant besked till sin far. Jag minns hur jag räknade ner minutrarna innan jag skulle möta pappa och hur jag skakade i hela kroppen när jag såg han.
 
Sen gick det ett par dagar innan jag kände mig redo att fortsätta berätta för mina närmsta vänner. För mig var det väldigt viktigt att få berätta själv. Att få möta personen och få berätta allt från början till slut. Jag tror att den metod har hjälpt mig massor. Det blev som terapisamtal och för varje gång jag berättade kändes det lite lättare. Det kändes som att jag lämna lite smärta hos varje person och jag blev starkare av det.
Jag fick sätta ord på mina känslor, älta samma sak flera gånger om, möta massa olika reaktioner och kanske viktigast av allt, så fick jag massa kärlek. Jag bestämde ganska tidigt att jag inte ville att någon utomstående skulle få veta något. Jag ville inte bli ihopkopplad med "hon som har cancer." Nu i efterhand kan jag inte riktigt förstå varför men jag tror att jag av någon anledning kände skam, jag skämdes. Jag vet, det är jättekonstigt och det finns ingen logik i det överhuvudtaget.
 
Den första tiden kunde jag inte umgås med någon förutom Erik. Jag klarade inte ens av vetskapen av att alla andras liv rullade på som vanligt, medans mitt tagit en oväntad vändning och hamnat i något konstigt paus-läge. Erik var den enda som förstod på riktigt allt jag gick igenom. Han var den enda som kunde skoja med mig eller prata med mig om något annat. Det var helt ok för han levde ju samma liv som mig. Det här är något som drabbade oss båda, bara det att jag tar all den fysiska smärtan. Det psykiska är minst lika jobbigt för oss båda. Ibland tror jag att det är lättare att vara den som är sjuk än den som står bredvid.
 
Tillslut hade en vecka passerat och vi skulle äntligen på återbesök på Bröstcenter i Karlstad. Jag hade ett stort papper med mig där jag och Erik hade skrivit ner alla frågor som poppat upp, inga frågor var för dumma för att ställas. Vi skulle också få veta mer om allt som skulle göras innan jag kunde starta min behandling.
 
Precis som jag trodde hade cancern spridit sig till lymfkörteln i armhålan. Det beskedet var inte så oväntat och därför tog vi det ganska bra. Dock kom det upp tankar som, "Hur länge har jag gått med det här egentligen?" Det var ju trotts allt dottertumören jag upptäckte först och det var ju fyra månader sen. "Har jag gått med detta ovetande i flera år?" Svar på det kommer jag aldrig att få. Jag vet i alla fall att vi hittade det i tillräckligt god tid eftersom jag inte hade några känningar av min cancer.
Vi fick också veta att kommande vecka skulle jag på två olika röntgen för att utreda om cancern hade spridit sig ännu mer. Vi skulle också till Linköping för att få starta en hormonbehandling för att frysa in ägg. Det var nu heltidsjobbet startade, så kändes det verkligen. Att bli sjuk är verkligen inte lätt!
 
Dagen efter cancerbeskedet. Jag försökte leva som vanligt men ångesten släppte aldrig taget om mig.

Beskedet

Fredagen den 10:e juli 2015 kommer alltid att vara ett speciellt datum för mig. Det är dagen som kom att förändra hela mitt liv. Jag kommer alltid att vara Linda men nu med en helt ny syn på livet, mycket visare och med helt andra värderingar.
 
Vi hade fått en tid på förmiddagen på Bröstcenter i Karlstad. Solen sken, vi hade semester och planerat att åka till Eriks bror i Malmö direkt efter läkarbesöket. Livet var på topp kan man säga.
Bimbo var extra go den morgonen. Vi låg och myste länge i sängen alla tre innan vi gick upp. Jag minns att jag tänkte "Vad jag än får för besked i dag så har jag i alla fall haft världens bästa morgon."
Som jag nämnt tidigare så trodde jag faktiskt inte att knölen i mitt bröst var något farligt men självklart snuddade jag vid tanken ibland, att det kunde vara cancer.
Resan till Karlstad var som vilken bilresa som helst. Jag spelade min favoritmusik, sjöng och dansade sådär löjligt som man bara kan göra i bilen där man knappt kan röra sig. 
 
Väl inne i väntrummet såg jag massa broschyrer om cancer, bröstcancer, anhörig-broschyrer osv. Det fick mig att fundera över människor som får sådana besked och hur hemskt det måste vara.
Tillslut kom en gullig sköterska fram och tittade lite frågande på mig "Linda?" Jag sken upp som en sol och tog hennes hand för att presentera mig. Hon visade oss till ett litet rum och sa "Jag och doktorn kommer in till er strax." Här började det ringa klockor i mitt huvud. Så fort hon stängt dörren efter sig blev jag stressad och upprörd. Jag sa till Erik "Varför ska hon med in? Det räcker väl med doktorn, varför ska de vara två? Nu är det ju något Erik!" 
Han försökte lugna mig och vi hann inte prata speciellt länge tills doktorn och sköterskan kommer in till oss.
 
Doktorn ber mig att berätta hur jag hittade knölen och medans jag pratar inser jag att jag inte hinner tänka så mycket utan försökte koncentrera mig på att säga rätt saker till han. Men när jag pratat klart och ser sköterskans tårfyllda ögon och doktorn som lägger ifrån sig papprena på bordet och knäpper händerna framför sig, då vet jag.
Det bara suger till i magen på mig och det gick som en ström från tårna hela vägen upp till huvudet. Sen hör jag han säga, "Tyvärr har vi dåliga nyheter. Knölen i ditt bröst är cancer, du har fått bröstcancer Linda." 
Jag kunde inte tro mina öron. "Va?" "Har JAG cancer?"  "Varför jag?" "Varför nu?" "Vi skulle ju gifta oss och skaffa barn!" "Det kan inte vara sant!" Jag minns hur jag slår händerna för ansiktet och tårarna bara strömmar ner över mina kinder. Jag känner att jag fullkomligt tappar kontrollen över mitt liv.
Jag tittar på Erik och försöker förstå om det jag hört faktiskt är sant. "Sa han det jag tror att han sa?" Men jag behöver inte se länge på Erik för att förstå att det är sant. Då kom jag att tänka på pappa och jag hör mig själv säga "Vad ska pappa säga?" Ja tänker på att han har haft cancer vid sin sida och gått igenom detta så många gånger och det har aldrig slutat väl. Hur ska han klara av detta? Hur ska han klara av vetskapen om att hans yngsta dotter nu fått cancer?
 
Jag hör inte längre vad de säger. De bara snurrar i mitt huvud. "Är det så här det känns att få ett cancerbesked?" Jag har föreställt mig det så många gånger och nu vet jag att jag inte har haft en aning om hur det känns. Jag dras ut ur minna tankar när jag hör att jag kommer att få cellgifter, att jag kommer att tappa mitt hår och att jag kommer att bli opererad. "Jag skiter i bröstet men inte mitt hår! NEEJ!!! Jag vill VERKLIGEN INTE tappa mitt hår!!!!"
 
Som att det inte räckte får vi också veta att mina chanser att kunna få barn naturligt efter en cellgiftsbehandling inte var speciellt stora. Oftast lägger äggstockarna av helt under behandlingstiden och chansen att allt blir normalt igen efter avslutat behandling är inte stora. De rekommenderade att vi skulle starta en hormonbehandling för att plocka ut ägg och frysa in dem. För första gången i mitt liv svor jag över mig själv, för att jag velat vänta så länge med att skaffa barn. Nu kanske det var försent!
 
Efter en stund säger de att de vill ta ett prov på knölen i min armhåla, för att utesluta spridning till lymfkörtlarna. Jag vet att jag kände "Gör vad faan ni vill med mig!" Det kändes som att jag inte ägde min egen kropp längre. Flera panikångestattacker senare ville jag bara ut där ifrån. Jag ville hem!
Medans Erik sprang till parkeringsautomaten klev jag in i bilen och blev ensam för första gången. Jag bara skrek rakt ut, flera gånger, VERKLIGEN GALLSKREK! Jag kände hur paniken började blossa upp igen och försökte lugna mig. Erik kom in i bilen och där satt vi och kramades länge. Jag minns hur trygg han kändes. Han sa "Det här ska vi klara Linda!" "Det här ska vi klara tillsammans, du och jag!"
 
Den eftermiddagen måste ha varit en av de värsta i hela mitt liv. Dödsångest och rädd för framtiden. Detta var så främmande känslor för mig. Jag är alltid glad och försöker vara positiv. Men i detta helvete som vi nu gick igenom klarade jag verkligen inte att tänka positivt. Jag önskade att det fanns ett piller som gjorde att jag somnade och att jag skulle vakna igen när allt detta var över. Jag önskade till och med att jag aldrig sökt hjälp och att jag fortfarande skulle ha varit ovetande. Min kropp och hjärna spelade mig många spratt.
Jag ville gömma mig. Jag ville inte att någon skulle se mig. Jag ville tabort min facebook och instagram, radera bloggen och försvinna...
 

Upptäckten

I mars satt jag hemma i min lägenhet i Oslo. Jag var nyopererad för endometrios på ena äggstocken. Jag hade svårt att röra mig och mina promenader den första veckan var några varv runt köksbordet. 
När jag fick veta att jag hade en cysta på ena äggstocken som var tvungen att opereras bort, kändes det som mitt liv rasade. Jag tyckte att det var det värsta som kunde hända och jag minns att Erik fick komma hem från jobbet den dagen för jag var så ledsen. Det jag inte visste då var att jag skulle komma att få ett annat besked som skulle vara mycket värre. Ett besked som VERKLIGEN skulle få mitt liv att rasa. 
 
Hursomhelst. Det var då jag upptäckte en knöl i min armhåla. Jag hade helt enkelt för mycket tid och satt framför TV:n och kliade mig i armhålan, japp det gjorde jag. Först blev jag rädd och började googla. Bröstcancer slog mig aldrig, för för mig satt bröstcancer i bröstet inte i armhålan.
Det första som kom upp när jag googlade "Knöl i armhålan" var BRÖSTCANCER. Visst var det läskigt men "jag hade ju inte cancer."
För att utesluta det ringde jag min läkare, jag fick tid snabbt och väl där sa han "Detta skulle jag absolut inte oroa mig för. Det var bara en svullen lymfkörtel och helt normalt. Den skulle försvinna av sig själv om någon vecka. I min ålder skulle jag absolut inte oroa mig för cancer."
Det beskedet gjorde mig så glad och livet började rulla på som vanligt igen. Jag återhämtade mig från operationen och kunde snart börja jobba igen. 
 
Tiden gick men knölen försvann inte. Av tidigare erfarenheter litar jag inte på läkare. De gör allt för många misstag och i min familj har dessa misstag kostat liv. Jag ville helt enkelt vara säker på att detta inte var något farligt och ville att en annan läkare skulle kolla på det. Att ha två oberoende läkare som kollat på det och säger samma sak kändes på något sätt mycket säkrare.
Sagt och gjort, jag sökte vård hemma i min hemstad Kristinehamn. Där sa läkaren samma sak men när jag sa att jag ändå var orolig för att jag har haft mycket cancer i familjen tyckte han att man skulle kolla med ultraljud på det. Om det är något jag lärt mig om sjukvården så är det att man måste överdriva. 
 
Efter någon vecka fick jag kallelsen för ultraljudsundersökningen. På plats fick jag träffa två läkare som skulle undersöka mig. Det sa precis det jag hade förväntat mig och det jag redan hört två gånger tidigare, "Det var bara en svullen lymfkörtel." Och jag hade tydligen fler svullna körtlar. Läkarna kände sig nöjda och klara men de var inte jag. Jag ifrågasatte varför man fick detta och var det kommer ifrån. De svarade att man får svullna lymfkörtlar om man haft en infektion någonstans. Jag svarade direkt och bestämt "Men jag har inte haft någon infektion!" Som jag nämnt tidigare så har jag inte något större förtroende för läkare. Man måste stå på sig för att bli ordentligt utredd. Dock kollade jag inte upp detta så här noga för att jag var orolig över att det var något farligt. Jag ville kolla detta ordentligt för att vara säker på att det INTE var något farlig. Tack vare att jag stod på mig och ifrågasatte så skickade de mig på mammografi.
 
Jag fick ändra tiden för mammografin då jag var i norge den utsatta tiden. Jag var inte stressad över det och fick en tid fem veckor senare då jag ändå var hemma på semester. Under tiden hittade jag en knöl i mitt högra bröst, samma sida som knölen i armhålan. Även den hittade jag av en slump. Jag råkade sätta tummen på den en solig bikinidag. Då blev jag faktiskt rädd, men eftersom vi människor är inpräntade med "det-händer-inte-mig-syndromet" dröjde det inte länge innan jag släppte oron för det. "Hade jag svullna lymfkörtlar i armhålan var det ju inte konstigt om jag fått en svullen lymfkörtel där också."
 
Nu kom dagen då jag skulle på min första mammografi någonsin. Jag hade hört att det skulle kännas som att bröstet ska spricka, så självklart var jag lite nervös över detta. 
Jag fick träffa en jättegullig sköterska, och vi skrattade lite åt alla positioner och vinklar som jag inte riktigt fattade och kunde stå still i. Jag berättade om min nyfunna knöl i bröstet och hon skulle försöka få en bra bild på den men eftersom den satt på sidan var den svår att få med.
Därför fick jag även där göra ett ultraljud för att få en bättre blick på vad det var. Tillslut var de två sköterskor och en läkare inne i rummet tillsammans med mig. De sa att de behöver göra en biopsi på knölen i bröstet. Inte ens då fattade jag att något var i görningen. Jag var bara glad att de tog detta på allvar. Jag fick lokalbedövning och sen köttade hon in något som såg ut som en stor stav i bröstet på mig. Sa att "Nu smäller det till lite" och ja det kan man säga att det gjorde. Konstig upplevelse som jag inte kan jämföra med något annat. Sen skulle hon "bara" göra detta två gånger till (!) 
 
När jag tänker tillbaka på den dagen så borde jag ha fattat. Jag borde ha förstått att de var oroliga för vad de hittat i mitt bröst. I dag förstår jag varför de var så gulliga och klappade mig på benet när de sa att jag skulle få träffa en jättebra läkare nästa vecka (då provsvaret skulle komma). När de kollade på mig med de där ögonen som säger "Lilla gumman, detta kommer att gå bra!" men det gjorde jag inte.
Jag vet inte om det var försvarsmekanismen i mig som blockerade allt eller om jag faktiskt bara inte fattade att något sånt skulle kunna hända mig.
Hursomhelst, nu var timglaset vänt. Nu börjande den sista tiden ticka innan verkligheten skulle komma ikapp mig. Sista tiden jag skulle leva precis som vem som helst. För det jag skulle få veta om en vecka kom verkligen att förändra hela mitt liv och förändra Linda för alltid.
 
 
Ovetande och njuter av livet tillsammans med min lilla familj <3