Första strålbehandlingen

Igår började jag min nästan sju veckor långa strålbehandling. Det gick bra men det var jobbigt psykiskt. Allt jag går igenom är så surrealistiskt! När jag låg på den smala britsen inne på strål kunde jag spegla mig själv i glaset på den stora strålmaskinen. Det gjorde så ont att se sig själv ligga där omringad av sköterskor som sprang in och ut ur rummet. En grön laserstråle som streckte sig genom hela rummet och med en överkropp fylld av tuschmarkeringarna som de hade som hjälpmedel för att strålningen skulle ske på exakt rätt ställe. Sex punkter skulle jag få sa de och det betyder att de strålar mig på sex olika ställen och vinklar runt bröstet. Tillslut var Erik tvungen att lämna rummet tillsammans med alla läkare och sköterskor. Kvar ligger jag, ensam. Nu var det bara jag och en jättemaskin som ska hjälpa mig att bli av med eventuella cancerceller som kan ligga och lura. Jag kämpade verkligen för att hålla tårarna tillbaka men denna gång gick det inte. Tårarna bara rann längs mina kinder och jag bet hårt i läppen för att inte den skulle darra. Jag ville inte att någon skulle se.
 
Idag fick jag min andra omgång och redan nu känner jag mig mer bekväm i denna behandlingsform mot denna jäkla sjukdom. Jag vet att biverkningarna kommer om ca två veckor men än så länge mår jag bra och det är det som räknas.
 
 
Några härliga bilder från förra veckan. 
Puss ♥

Strålningsdax

Är i Oslo ett par dagar. Vi har precis ätit frukost och efter det åkte Erik en sväng till jobbet. Jag har precis fyllt på kaffekoppen och Bimbo sover tätt intill mig. Tror hon drömmer för hennes ben springer i luften och ibland kommer det små söta ljud från henne - pluttisen.
 
På tisdag nästa vecka börjar strålningen. Vi var på vårat första besök på strål tidigare i veckan och de verkar verkligen gulliga där, träffade världens sötaste sköterska. Jag har nog sett lite för lätt på denna bit av behandlingen och inser nu att det inte är någon lek det här med strålning trotts allt. Jag försöker verkligen att inte måla faan på väggen utan tar en dag i taget och tar problemen när de kommer istället för att älta det som kanske sker. Men det är lättare sagt än gjort. Något jag vekligen har lärt mig är att man inte kan styra över hjärnan eller hur man känner.
 
Jag trodde att jag skulle strålas 25 gånger men det är ändrat till 33 gånger. De säger att det beror på att jag är ung. Jag vet att många inte klarar av att få de sista behandlingarna för det är sån påfrästning för huden och det gör väldigt ont - men jag hoppas att jag klarar det! Jag vill få all behandling jag kan få för att minska risk för återfall.
 
Dock känns det väldigt jobbigt att vara tillbaka i behandlingsträsket igen, om jag får kalla det så. Jag tog nog lite för långt avstånd från behandlingar och allt vad detta innebär efter operationen och framför allt efter mitt förra återbesök, då jag fick det positiva beskedet. Så att vara tillbaka i behandling igen blev väldigt jobbigt. Kände att tårarna inte var långt borta när jag låg på britsen i den stora röntgenmaskinen med massa målade streck och punkter på min överkropp. Jag var inte beredd på de känslorna. Men om man vänder på det kanske det var precis vad jag behövde. Jag behövde kanske en paus, få samla krafter igen och nu är jag redo att möta denna sista tuffa utmaning.
 
 
 

lemonad

 
2 citroner
1 lime
1/4 dl råsocker 
1 l vatten
 
Eriks bror har gjort mig beroende av Lemonad. Det är inte bara gott utan väldigt nyttigt och ett bra sätt att få i sig denna supernyttiga frukt och så klart massa C-vitamin. Citron förhindrar också tillväxten av cancerceller och verkar antiinflammatoriskt. Jag har minskat på sockermängden, så om man vill ha det sötare ska det egentligen vara 1 dl socker men det är väldigt onödigt.