Livet blev inte som vi planerade

HONOM vid min sida i nöd och lust ♥
 
Imorgon ska jag på ett-års-kontrollen och det vänder (på något konstigt sätt) upp och ner på livet igen och jag är väldigt känslig. Det är inte för att jag är rädd att de ska hitta något på mammografin utan för att alla känslor från förra året kryper tillbaka. Därmed blir jag ledsen över allt jag och Erik har gått igenom det sista året.
 
Tänk alla gånger Erik har torkat mina tårar och försökt hålla tillbaka sina egna för att jag inte ska behöva se hur orolig han är. Alla nätter som vi legat vakna och försökt sortera tankar och rädslor. För att inte tala om alla gånger som dödsångesten tagit över så grovt att hela jag skakat som ett asplöv i fullkomlig panik med en blödande tunga som tänderna hackat sönder. När luften i strupen utvidgats så mycket att det känns som jag ska kvävas. Eller paniken som tar över hela mig när jag inser att det inte spelar någon roll vad jag gör så kan jag inte ändra mitt öde. Fast vänta nu, dessa dagar är inte över. De kommer kanske mer sällan men de dyker fortfarande upp. Min resa är verkligen inte över, den har bara börjat.
 
Bara för att jag ser frisk ut så finns det så mycket inom mig som inte ens den modigaste skulle våga möta.  
 
Jag har väldigt svårt att acceptera mitt öde och allt vad det har bidragit till. Ofta är jag glad men det är nog bara för att jag är en sådan person som oftast är glad, det betyder inte att jag tar lätt på det jag är med om. Mitt liv har verkligen inte varit enkelt - tvärsom. Jag fick i tidig ålder lära mig att livet är fruktansvärt orättvist.
Jag önskar varje dag att jag aldrig behövt gå igenom detta och att jag kunde skona Erik från det. Herregud, det kan inte vara lätt att stå bredvid och se någon man älskar kämpa för sitt liv. Jag älskar Erik för allt han gjort och gör för mig. Han är den bästa jag har.
 
Varje dag brottas jag med rädslor för framtiden och sorgen över att behöva leva med alla biverkningar.
 Förutom rädlsan över att bli sjuk igen så är alla hinder som sjukdomen bidragit till värst. 
För att inte tala om hur mycket jag hatar Tamoxifen som jag måste ta varje dag. Tamoxifen tar bort det kvinnliga hormonet östrogen som min tumör livnärde sig på. Förutom att det sätter mig i klimakteriet med värmevallningar och humörsvängningar så gör det mig så fruktansvärt stel och öm i lederna. En av de vanligaste biverkningarna är Livmoderscancer - 1 av 100 får det. Det är inte ok!
5% av alla som får bröstcancer är under 30. Jag är en av de 5 procenten så jag tar ingenting för givet längre. Allt kan hända! Herregud, jag kommer få fightas varje dag, så länge jag lever, för den här resan har inget slut...

"Säg inte, vad skönt att det är över"

Kom över en artikel på fb som en bröstcancervän (kan man säga så) hade delat. Den handlade om hur man bör och inte bör bemöta en som drabbats av cancer. Det var så himla bra skrivet och jag kände verkligen igen precis allt som hon skrev. Här nedan har jag samlat lite av det hon skriver som jag tycker att fler bör tar del av.
 
 
 
"Säg inte att jag är stark. Jag är inte starkare än dig. Jag måste gå igenom det här. Jag har inget val. Du har inte sett högen med tabletter jag har tagit i dag för att slippa spy. Du har inte sett svampen i min mun som gör att allt smakar papper."
 
"Säg inte ”vad skönt att det är över” när jag klivit upp från den hårda kalla strålningsbritsen för 25:e gången. För mig är det inte över. För mig börjar det kanske nu. Jag har längre väg att gå än du tror innan jag kan gå vidare." 
 
"Vet du en sak? Idag blir vi aldrig friskförklarade. Vi kan däremot bli cancerfria och få vara det tills vi dör av nåt helt annat. Risken finns alltid att vi drabbas av återfall. Det är ångestfyllt att tänka på, så frisk? Jag vet inte. Cancern kan vara lömsk. Ibland leker den kurragömma och kommer inte ens fram när onkologen skriker ”fritt fram”. Raffinerat fusk av en lömsk kuf. Så jag kan inte säga frisk. För jag vet faktiskt inte."
 
"Säg inte ”men du som ser så pigg ut”! Ja, jag har duschat och satt på peruken/sjalen. Jag vill behålla min stolthet. Du ser mig under mina piggare dagar. Du ser mig inte när jag låser in mig på toaletten och gråter i duschen för att inte familjen ska höra. Du ser inte när jag ligger och skakar i sängen på nätterna när demonerna rider mig. Du ser fasaden som spricker när dörren går igen hemma."
 
 
 
Något som jag själv har märkt av är att många gärna vill dela med sig om sin egen erfarenhet av cancer. Många tror att de vet precis hur man mår för att de haft en släkting som drabbats av cancer. Det finns också de som inte alls förstår vilken skada de gör på en redan vilsen och livrädd själ när de berättar om sin moster som dog av cancer för x-antal år sedan. 
 
Om det skrev hon så här:

"Jag VET att man kan dö. Tro mig. Jag tänker på det varje dag. Berätta gärna om de som klarat sig. ”Min mamma hade det för 23 år sedan och hon mår bra idag”. Tack, jag älskar att samla på dessa historier!"

 Om ni vill läsa hela Charlotta Lindgrens inlägget så finns det HÄR

attitude

Topp - Monki // Shorts - H&M // Skor - Adidas
 
Idag har jag gjort min första riktiga arbetsdag på nästan ett helt år. Eller ja, arbetsdag var kanske att ta i. Jag var där ett par timmar men det räckte verkligen. Shit vad det tog på kroppen, mer än jag någonsin hade trott. Jag märker att jag blir väldigt stressad av att ha förväntningar på mig. Tur är väl att jag jobbar med så goa tjejer som förstår när jag säger att jag måste få ta allt i min takt. Det är verkligen ingen självklarhet att få förståelse från andra, speciellt inte nu längre. För hur jag mår syns inte längre på mitt yttre men insidan är fortfarande svag, rädd och osäker.