MS - Lite om bakgrunden

 ♥
 
 
Nu med facit i hand så vet vi att jag fick mitt första skov förra sommaren. Då fick jag nämligen nedsatt känseln i vänster sida, från halsen och hela vägen ner i tårna. Vet att jag kände det väldigt tydligt i duschen, vattenstrålen kändes nästan inte på vänster sida. Jag vet inte om jag har skrivit om det här på bloggen för jag har inte velat klaga så fort det varit något. Hursomhelst, jag frågade läkarna om det men det togs inte på allvar och tillslut så kom känseln tillbaka så både jag och läkarna blev nöjda.
 
Sen hände samma sak i vintras/våras fast på höger sida. Höger är min cancerdrabbade sida och därför tänkte jag att det berodde på operationen och strålning. 
Det var då jag utreddes med CT-röntgen för att se så inget hade tillkommit. Läkarna ville alltså utesluta att jag hade fått tillbaka cancern. Dessa veckor var några av de jobbigaste i mitt liv. Jag vet hur jag förberedde mig på det värsta. Att jag skulle få ett dåligt besked av läkarna och att de skulle ge mig x antal månader kvar att leva. Alltså jag tror ingen (som inte upplevt det samma) kan fatta hur det känns att vara så jäkla rädd för att dö och på riktigt kunna ta på de känslorna som det medför. Det är totalt vidrigt!
 
Jag fick strålande nyheter, ingen cancer i huvudet! Idag kan jag tycka att det är lite konstigt att ingen brydde sig om min förlorade känsel nu heller. Det måste väl ändå bero på något annat då eller hur? Sen vet ni som är cancerpatienter att man nästan inte vågar ifrågasätta eller kräva fler undersökningar. Man får liksom vara glad att man lever och inte be om fler undersökningar eller komma med nya besvär hela tiden. Eller hur? Så jag sa inget heller. 
 
För några veckor sedan fick jag så jäkla ont i huvudet. Det kom som attacker och det gjorde så ont att jag skrek rakt ut. Det var då  jag blev inlagd på sjukhuset här i Norge för att de ville utesluta hjärnblödning. "Tack vare" att jag inte klarade av att genomföra ryggmärgsprovet så fick jag istället en MR-röntgen. Det var då de upptäckte prickarna i huvudet. (Detta såg man alltså inte på CT-röntgen som gjordes någon vecka innan). Läkaren talade om att det var tur att de misslyckats med ryggmärgsprovet för annars hade de förmodligen aldrig upptäck prickarna. Ren tur helt enkelt!