Ett fruktansvärt olyckligt sammanträffande

 
 
Du kanske kommer ihåg att jag skrev om ett olyckligt sammaträffande som hände mig för någon vecka sedan. Hursomhelst, jag ska berätta, men som ni vet, när jag har något att berätta har jag svårt att hålla mig kortfattad. 
 
 
Inför min stora operation som ska ske nu i Mars månad så har jag genomgått olika röntgen för att säkerställa att allt ser bra ut. Detta är rent rutinmässigt och såklart pga min cancerbakgrund. Fick bla göra en MR-röntgen på bröst, buk och lungor - den såg bra ut. Yes! :D Några dagar efter det var jag inne på en skelettröntgen och väntade nu på svar på denna röntgen.
 
 
 
En sen eftermiddag en vecka efter skelettröntgen, hände det som bara inte får hända. Jag var ensam hemma i Norge. Erik hade precis hoppat på ett flyg till Finland och skulle vara borta ett par dagar, inga konstigheter. Jag hade fått brev från sjukhuset. "Det är nog svaret på min skelettröntgen", tänkte jag.
Visst hade jag en olustig känsla i magen och kroppen, det har jag alltid när jag väntar på svar på sådana här viktiga undersökningar. Trots det kände jag ändå att jag inte kunde vänta med att ta reda på svaret bara för att jag var ensam hemma.
 
Sagt och gjort, men detta var inget lyckobrev från min läkare med information om att min skelettröntgen såg fin ut. Nej, detta var inget svar alls utan en kallelse till Onkologen. Ja, just det EN KALLELSE TILL ONKOLOGIMOTTAGNINGEN! Vad i hela världen skulle jag dit och göra? Jag är ju utskriven därifrån och har ingen kontakt alls med dem idag.
Jag blev minst sagt hysterisk för jag kunde bara tolka detta på ett enda sätt "Vi har upptäckt metastaser i ditt skelettet och du måste starta en behandling." Jag såg bara nattsvart och tänkte att nu är det kört, nu är det verkligen kört! Det är alltså så här mitt liv kommer att sluta!
Sen var cirkusen igång. Jag vände upp och ner på hela min och Eriks familj. På fem minuter hade pappa slängt sig in i bilen och åkte ända från Sverige över till mig. Jag skrek i telefonen att jag fått cancern tillbaka och jag grät så hysteriskt att det var svårt att hörde vad jag sa. Alla försökte lugna mig och säga att det måste ju vara något annat men ju mer jag tänkte på det och vi pratade om det ju mer övertygad blev jag. Det blev glasklart, jag var etthundra procent säker, cancern var tillbaka.
 
Jag drog i varje halmstrå jag kunde hitta. Ringde runt till massa olika mottagningar som  jag fortfarande hade numret kvar till. Eftersom det var sent på eftermiddagen hade alla gått hem för dagen. Tillslut fick jag tag på en kille på en jourmottagning hos Onkologen. Han sa att han inte hade rättigheter att se mitt provsvar men när han förstod allvaret i det hela så lovade han att försöka få tag i en läkare som kunde hjälpa mig. Han ringde tillbaka efter bara några minuter med svaret att det enda de kunde se var att jag antingen skulle in till onkologen för att jag hade frågor eller så var det för att jag skulle in för någon behandling. Ja det var ju inte det bästa svaret jag kunde få men det gav mig lite hopp i det nattsvarata hål jag befann mig i. Så det var bara att vänta till morgonen efter för att få prata med någon som verkligen visste.
Den natten sov jag inte bra, det förstår du säkert. Jag funderade på vad det kunde vara för frågor jag hade till en onkolog men inget stämde. Paniken smög sig på igen. Den ångesten som borrat sig så djupt in i mitt bröst har jag aldrig tidigare upplevt, trots allt jag redan varit med om i livet. Detta var liksom ett sådant där hopplöst "nu-är-det-kört-på-riktigt" känsla. Inget jag varit med om tidigare kan mäta sig med den känslan.
 
Dagen därpå var inte speciellt mycket bättre. Jag fick tag på dem på bröstcentrum redan klockan åtta men fick till svar att de skulle ringa upp mig. När ingen ringde blev jag hysterisk igen. Som jag sa till pappa "Jag vet inte om jag vill få tag i dem eller inte, jag kan inte besämma mig. Är det ett bra besked så är det ju fantastiskt men är det inte det så mår jag hellre så här dåligt än att få det svart på vitt liksom." Jag hade gråtigt så mycket att jag visste inte hur jag skulle reagera om jag fick ett dåligt besked längre. Jag kände mig nästan likgiltig till allt.
 
Efter ett tag fick jag ett sådant där ryck igen. Jag ringde upp bröstcentrum igen, inget svar. Jag väntade några minuter, sen ringde jag ingen, inget svar. Så där höll jag på en halvtimma kanske. Det var så konstigt, de svarar ju alltid när jag ringer. Sen kom jag på att det ofta säger "Hej Linda, jag förstod att det var du som ringde för det var ett norskt nummer."
Då tog jag pappas telefon och ringde, då svarade de direkt. Hörde att hon blev lite ställd när hon förstod att det var jag som ringde och sa att hon hade så mycket att göra men lovade att ringa upp mig så fort som möjligt. Jag sa att hon måste ringa inom en timma för jag och min familj håller på att gå sönder. Då svarar hon att hon ringer tillbaka vid halv fyra-fyra tiden. Jag protesterade lite men orkade inte mer.
Där bekräftade de min stora fasa än en gång. Nu var jag etthundra procent säker igen. Inte nitionio utan hundra procent säker. Klart att de ville ta detta samtal i slutet av dagen. Ett sådant tufft telefonsamtal kunde ju dra ut på tiden och låg de redan efter så skulle detta sinka dem ännu mer. Det fanns liksom inga andra skäl till att låta mig lida så här mycket i onödan. Nu hade jag övertalat hela min familj igen. 
Men då tillslut ringer telefonen, bara några minuter efter sista samtalet med bröstcentrum. Kvinnan i andra änden beklagade sig igen och sa att hon hörde hur orolig jag var och hade därför bara tagit sig tiden att kolla upp mitt röntgensvar och hon sen säger hon " Det finns ingen täcken på metastaserad cancer i ditt skelett Linda!" Halleluja! Jag ser pappa ute i köket, vet inte om han andas längre så jag ger honom en segergest med armen för att han skulle förstå att det var positiva nyheter. Jag ser hur allt bara rinner av honom. Sen gråter vi, skrattar och kramas länge. Herregud vilken pärs vi gått igenom allihopa!
 
Allt detta bara för att jag hade lite frågor och funderingar och fått en tid till min onkolog samtidigt som jag väntar på besked från min skelettröntgen, det är ju fruktansvärt dålig timing. Så himla mycket onödigt lidande men nu är jag så sjukt glad. Visst jag fick uppleva dödsångest på riktigt nära håll igen men nu jäklar är jag så sugen på att komma tillbaka till livet med full kraft igen. Nu har jag bara den här stora operationen framför mig sen ska jag banne mig ta tillbaka kontrollen över mitt liv igen.
#1 - - Janet:

Massor med kramar till dig Linda❤️🙏❤️🙏❤️🙏

Svar: <3
Linda Jansson

#2 - - Elisabeth:

Usch vilket olyckligt sammanträffande! Känner med dig. Jag har själv väntat på besked från olika röntgen nyligen och fått bra svar. Men innan de där beskeden kommer så går ju alla möjliga tankar genom huvudet.
Förresten uppskattar jag verkligen de dikterna som du har delat med dig av.

Svar: Underbart att du också fått bra besked, det behöver vi!Stor kram till dig <3
Linda Jansson

#3 - - Anonym:

Ja! Herregud vad du måste ha blivit orolig!! Detta att vänta på olika svar är ju bara vidrigt. Jag förstår verkligen att oron satte igång. Men nu ser allt bra ut vilket är underbart. Varm kram Annika.

Svar: <3
Linda Jansson

#4 - - Stanislava:

Stort grattis Linda för det underbara beskedet.
Känner med dig hur du våndades under tiden innan rätta beskedet framfördes.
Tusen styrkekramar och stort lycka till 🌷🌷🌷

Svar: Tack snälla! <3
Linda Jansson

#5 - - Linnea:

Så himla onödigt och dumt att detta skulle behöva hända 😔 Men summan av det hela, att du fick ett positivt besked, är heelt fantastiskt 😍

Svar: <3
Linda Jansson

#6 - - Anonym:

❤️

#7 - - Anonym:

❤️

#8 - - Anonym:

❤️