When all the small things seems so very grand

 
Ja de här pupporna är ett minne blott idag. Även om jag ”fått” nya bröst så är det ändå ledsamt att bli av med en kroppsdel, det kan ingen ta ifrån mig! För dig som inte vet vad jag pratar om så har jag precis genomgått en cancer-förebyggande operation för att minska risken för att jag får ett återfall i något bröst. Jag drabbades nämligen av bröstcancer för två år sedan och har genomgått tuffa behandlingar och en livsomvälvande personlig resa. 
 
Vad har du gjort?
Jag har alltså opererat bort båda mina bröst, all min egen bröstvävnad är borttagen. MEN jag har fått en rekonstruktion direkt och med det menat så har jag alltså fått opererat in två proteser, silikon. Jag är så tacksam för att detta ens är möjligt. Jag menar, det hjälper till massor för psyket att slippa se sig själv helt bröstlös och det gör det hela mycket mindre känsloladdat än det förmodligen gjort annars.
 
Hur har det gått då?
Jo det har gått ganska bra måste jag säga. Trots komplikationer med en rejäl blödning i mitt ”friska” bröst som jag fick nästan direkt efter operationen och som i sin tur ledde till en ny operation dagen efter så mår jag ganska bra idag. Har inte speciellt ont och är ganska rörlig. Jag har dock väldigt låga blodvärden pga av blödningen så det är det jag lider av mest just nu, trötthet och yrsel.
 
Andra komplikationer?
Ja en sådan här operation är inte direkt ett skönhetsingrepp. Nej, långt ifrån. Visst kan många få ett fantastiskt resultat men det finns också många baksidor med en sådan här operation. För mig blev det bröstvårtan. För att göra en lång historia kort så plockade de ut hela mitt bröst genom bröstvårtan för att få så lite ärr som möjligt. Det i sin tur ledde till den här stora blödningen och pga det kan det leda till att jag kommer att missta min bröstvårta. Jag blev väldigt ledsen när jag fick se den första gången, den är allt annat än vacker men nu har jag fått smälta det ett tag. Jag väljer att fokusera på det positiva istället, att jag har två bröst. Ingenting är säkert än heller, den har fortfarande en liten chans att överleva, så tiden får utvisa.
 
Resultatet?
Jag önskade samma volym som jag hade innan men pga att jag redan fått tagit bort en ”tårtbit” och blivit strålad på min cancerdrabbade sida så var såklart huden mycket stram och skadad. Därför är min byst mindre idag men vad gör det?! När allt kommer omkring så är det bara en bagatell. Än en gång, jag har två bröst för guds skull!

Mastektomi

Alltså den här cancerresan tar verkligen aldrig slut. Idag har jag varit på inskrivningsmöte på Karolinska inför min  mastektomioperation som är planerad i februari 2018. Dock känner jag mig mer osäker än någonsin efter möte idag. Jag hade pappa med mig över till Stockholm, det kändes skönt att ha honom med. Han är alltid klok och resonerar bra, det är ju så viktigt i sådana här situationer.

En mastektomioperation innebär att man opererar bort hela bröstet men jag ska få en rekonstruktion direkt och då lägger man in en protes/implantat. Det gör ju att det känns lite lättare, jag behöver inte bli bröstlös liksom. Men detta innebär stora risker och själva operationen försvårar verkligen eftersom jag är strålad på min drabbade sida. Jag bär ju inte på någon bröstcancergen (vad man vet idag) men eftersom jag drabbats i så ung ålder har jag stor risk att få återfall under en hel livstid. Så valet ligger egentligen helt hos mig om jag vill genomgå detta eller inte. 

Men nu ska jag bara försöka släppa detta för idag. Jag är helt snurrig i huvudet. Tror det måste få sjunka in lite. Nu ska jag ta ett glas vin med mina svärföräldrar, de blir mysigt det och Ernst är på tv :)

I sjukdomens händer

 
Jag har haft det ganska jobbigt nu ett tag. Det är lite saker som hänt som jag inte velat berätta om här. Det är nämligen så att jag hittade en knöl i ljumsken bara några dagarna innan vi skulle flyga till New York. Paniken som detta medför kan bara en person som själv upptäckt en knöl (som visat sig vara allt annat än god) förstå.
 
Hursomhelst, igår fick jag iallafall det mest positiva besked - Det var inget farligt! :D
Jag var nämligen inne på MR-röntgen för någon vecka sedan och då röntgade man hela magen och nedre buken. Underbart att få ett kvitto på att jag inte har något avvikande i den regionen. Speciellt när jag nyss fått träffa en läkare som slängde kommentarer som "Du hade en väldigt elak tumör och det är stor risk att det kommer tillbaka." Hur kan man säga så? Jag vet det och jag försöker att stänga dessa rädslor och tankar ute, varje jävla dag!
Jag blev så ställd av hennes bitska kommentar och hennes snäsiga attityd så jag bara log och försökte mildra allt en aning och sa "Jo men visst är det de första två åren som det är störst riks för återfall?" Hon svarar lika kallt "Nej det skulle jag ingte vilja säga. Det kan dyka upp närsomhelst och vart som helst i kroppen." Alltså jag blir så arg, trött och ledsen. Hur kan man vara såhär mot en patient? Speciellt en som drabbats av en dödlig sjukdom som vet att det alltid finns en risk att man inte överlever.
Egentligen gillar jag uppriktighet men man kan säga allt på så många olika sätt. Sen blir jag också förvirrad för jag har tidigare fått stor positiv feedback. Vem ska man lyssna på?
 
Jag grät när vi lämnade detta möte. Jag blev så himla ledsen och hon visade ingen empati alls. Tur att jag hade min fina barndomsvän Linnéa med mig som kramade om mig hårt i sjukhuskorridoren medans kroppen skakade av smärta.
 
Ja ja, nu ska jag försöka att släppa det, det som sker det sker ändå. Det är ingen idé att gå och vara ledsen för sånt som kanske händer i framtiden. Det är inte lätt kan jag lova men jag måste försöka för att få en så bra tid som möjligt här på jorden, ibland är det bara så jäkla svårt!