Håret - ett år efter cytostatika

 
 
Som ni förstår, nej, jag kan inte se ut så här! Men shit vad det har vuxit:)
Det är ganska exakt ett år sedan jag fick min sista cellgiftsbehandling och nu har jag ca 12 cm långt (kort) hår.
Varför håret står rakt upp är ju för att jag precis tagit ut mina rastaflätor här. Jag ser helt galen ut haha...
 
 
Det var i måndags som jag tog ur flätorna och jag tror jag tvättade håret 4-5 gånger innan jag hoppade i säng den kvällen. Fatta känslan att massera hårbotten efter nästan 3 månader med rastaflätor. Den känslan är underbar! Nu har jag gjort nya flätor igen, tack och lov ;)
 
 
Jag vet inte varför jag har sånt jäkla fluff. Jag hoppas att det beror på flätorna och att det kanske tar ett tag för håret att lägga sig ner igen. Eller så har jag helt enkelt bara fått sådan här volym.
 
hår efter cytostatika

Är jag frisk nu?

 
 
Många frågar om jag är frisk nu och det finns inget enkelt svar på det. Jag går fortfarande under behandling (herceptin) och kommer att äta en medicin (tamoxifen) i 10 år. Jag har inte screenat min kropp efter cellgift, operation och strålning så det är ingen som vet hur min kropp ser ut inuti. Det finns ingen som kan säga tt jag är cancerfri men jag vill tro det och hoppas att jag kommer att få vara det för resten av mitt liv.
 
Att få ett återfall är min absolut värsta mardröm...
 
Jag tycker att det är konstigt att man inte får röntgas på nytt efteråt. Det skulle ta bort så mycket oro och ångest som en före detta cancerpatient får leva med. Jag förstår att det kan vara svårt att erbjuda detta till alla men det är ju faktiskt liv vi pratar om. Liv som ska levas och njutas av precis som vem som helst. Jag har iallafall tjatat till mig en skelettröntgen för jag kan inte släppa oron det minsta. Sen vet jag att en skelettröntgen inte visar om jag har en tumör i något organ så jag skulle vilja göra en sådan röntgen också. Ja ni fattar, det tar liksom aldrig slut. Man blir hypokondriker och jag hatar sånt. Sen några månader tillbaka har jag trott att jag har drabbats av:
 
1. Äggstockscancer och livmodercancer (har varit hos gyn och kollat detta)
2. Cancer på skelettet (ska in på skelettröntgen)
3. Hudcancer (har kollat alla leverfläckar och tagit bort en)
4. Trott/tror att jag blivit opererad på fel ställe. (Jag har varit på Bröstcentrum och pratat med dem men än har de inte lyckats övertyga mig)
5. Hittat en knöl i mitt andra bröst. (Blev livrädd och grät hysteriskt tills Erik konstaterade att det bara var min bröstvårta...)
 
Detta är det jag kommer på nu i skrivandets stund, det är säkert massa mer som jag glömt för det är sådant som snurrar i mitt huvud hela tiden. 

 Att man är konstant orolig och ledsen för alla hinder sjukdomen har bidragit till är bara en liten del av hur man faktiskt känner. Jag förstår och vet att det inte spelar någon roll vad jag skriver eller säger så kan inte en "icke drabbad" förstå vad det är man tampas med dagligen. Jag vet för jag har själv varit en av er. 
 
Min Cytostatikasköterska sa en gång "En familj som överlevde tsunamin fick jättemycket hjälp när de kom hem. Det här hotet lever man med hela livet, det finns inget slut." 

Halvvägs

Igår fick jag min 9:e herceptinspruta och det betyder att jag gjort hälften av denna behandling. Nu är det bara 6 månader kvar tillsammans med denna onda spruta. Att den gör ont tänker jag inte sticka under stolen med, för det gör den, men det går också bättre och bättre för varje gång. Sen gör det så klart inget att jag då också får träffa min underbara cytostatika-sköterska, Marita. Hon är helt fantastisk! Det är så skönt att prata med henne och igår fick hon mig lugn på så många sätt. Ni vet säkert vid det här laget att jag är mer rädd nu än tidigare och vissa dagar är verkligen ett helvete. Då är det extra skönt att få ha en så fin kontakt kvar på sjukhuset.
 
Annars så rullar dagarna på. Jag försöker att sysselsätta mig så mycket som möjligt. Jag och Erik var ute och sprang 3 km i helgen. Jag ville se hur mycket jag tappat eftersom jag hade ett uppehåll med träningen under de sista veckorna under strålbehandlingen. Det var riktigt jobbigt tyvärr, men jag ger inte upp. Så igår var jag ute och sprang 6 km tillsammans med vovven och det gick mycket bättre. Blev så glad när jag klarade det.
Bimbo älskar att vara ute i skogen och när vi kommer hem gör hon ett så härligt glädjeskall och buffar mig på handen. Det känns som hon säger tack mamma♥
 
Två bilder från i vintras