Så lyckades jag vände den dåliga spiralen till den goda spiralen

 
Jag vill med detta inlägg öka medvetenheten om hur du kan bli av med din oro och ångest. Jag tror inte att jag är någon expert på detta ämne, jag pratar bara om mina egna erfarenheter. Sen önskar jag att du som läser detta gör det med ett öppet sinne. Att du försöker vinkla mina knep till något som passar dig bättre. Inget är svart eller vitt. Mina knep är inte heller något magnifikt men det är vad som funkade för mig.
 
 
Att gå runt med oro och ångest är tyvärr något som blir allt vanligare och något jag verkligen inte önskar någon. Missförstå mig inte nu, att ha lite ångest då och då är inget konstigt det händer alla någon gång i livet och det är absolut inte farligt. Det betyder bara att du är människa.
Det är när den där känslan aldrig lämnar dig ifred och den växer sig starkare och starkare som det inte är något att leka med längre. Kanske du gått med den här känslan i kroppen i flera månader, kanske år. Då bör du absolut ta det på allvar. 
 
Jag har själv burit på en stark oro och ångest ända sedan dagen jag fick mitt cancerbesked för över tre år sedan. Sen är det ytterligare saker som hänt under dessa år som gjort att jag hamnat längre och längre ner i den där onda spiralen. Ett steg fram och två steg bak, tills jag tillslut träffade botten. 
 
 Nu har jag äntligen hittat en väg för att ta mig mot en bättre och sundare livsstil som förmodligen är livsviktig för mig. 
 
Så vad har jag gjort då? Ärligt talat så har jag egentligen inte gjort något aktivt för att få en förändring. Små små saker har liksom bara dykt upp. Ingen har sagt vad jag ska göra eller inte göra. Jag har bara lyckats hitta saker som har påverkat mig så starkt och i helt rätt riktning.
Som jag skrev i mitt förra inlägg, lika fort som du kan hamna i en ond, nedåtgående spiral, lika fort kan det vända och du hamnar i den goda uppåtgående spiralen." Väl där så snurrar du så fort upp igen. Det ena positiva leder till det andra och det var precis så det var för mig. 
 
Så allt började med att jag snubblade över en bok. En bok som bidrog till lite personlig utveckling på ett lättsamt sätt, nämligen Thomas Eriksons bok Omgiven av Idioter. Den gjorde mig medveten om både mig själv och om andra i min omgivning. Hur vi funkar, varför vi är så olika och varför vi ser så olika på saker och ting. Den bidrog inte bara till mer självmedveten den ökade också förståelsen för varför jag är som jag är och hur jag funkar. Jag fick skratta mycket. Denna bok kommer inte att förändra ditt liv, det är inte det jag menar, men för mig var det en viktig pusselbit för att börja fokusera på något annat än mina rädslor och mörka tankar som nu hade tagit över hela mitt liv.
 
När jag läst klart Omgiven av Idioter blev jag sugen på ännu mer personligutveckling och ramlade över boken Hjärnstark av Anders Hansen. Den boken har tagit vikten av träning till helt nya nivåer och fått mig att fatta hur viktigt det är med träning för att vi ska må bra och framförallt för vårat psyke. Träning är lika bra mot oro och ångest som antidepressiva mediciner men utan biverkningar.
 
Att träning är bra för oss är ingen nyhet, det vet ju alla. Men att det kan ta bort oro och ångest i så stor utsträckning som det faktiskt gör är något nytt för mig. Allt du behöver göra är att röra på dig (pulshöjande) 30 minuter, tre gånger i veckan. Det är vetenskapligt bevisat att vi mår mycket bättre om vi kan genomföra detta.
 
 
Tack vare att jag lyckades ramla på något som fick mig att riktade uppmärksamheten åt ett annat håll, om så bara för en stund, så var min uppåtkurva igång. Eftersom jag lyssnade på böckerna så tog jag mig också ut på långapromenader. Mest för att jag skulle få ro till att lyssna (ännu en uppåtkurva). Jag hade gått upp ganska mycket i vikt och märkte att jag började tappa några kilon (ännu en uppåtkurva). Tack vare det så blev jag inspirerad att äta bra mat igen och sluta äta den där dagliga chokladkakan (ännu en uppåtkurva). När jag började lyssna på Hjärnstark blev jag ännu mer medveten om hur viktig träning är. Jag började gå till gymmet för att springa samtidigt som jag lyssnade på boken (ännu en uppåtkurva). Ja du fattar, sen rullar det bara på. Nu har jag lust att träffa vänner igen, blogga, ta hand om mig själv.
 
 
 
Summering. Jag hittade alltså något som inspirerade mig, något som var tillräckligt intressant för att ta fokuset från det dåliga. Jag har också börjat springa, minst tre gånger i veckan. Alla pass blir inte 30 minuter men jag har heller inte höga krav på mig själv - allt är bättre än inget. Jag är ute och går och jagar steg på min stegräknare. Jag styrketränar och äter bra och god mat. Jag har till och med börjat stretcha på kvällarna framför tvn. Jag känner en så stark tro och dragningskraft till detta och jag känner redan vad mycket detta gör för mig. Jag mår så himla mycket bättre! Träning är inte något nytt för mig. Jag gör det bara av en helt annan anledning idag och det är det som är viktigt, att hitta meningen med något man håller på med.
 
 
Jag är bara i början av denna resa men jag är otroligt medveten och motiverad. Detta är inte heller något som jag blir klar med. Nej, detta är en livslång resa. Du kommer aldrig i mål! Träning är något vi ska utsätta oss för hela livet. Jag har en så stark tro på detta att jag bara var tvungen att dela med mig om det finns någon som skulle kunna bli inspirerad av detta.
 
Fortsättning följer. Kram Linda
 

Drabbats av ett ofarligt virus som är livsfarligt för mig

 
 
 
 
(Fake Fur från Nelly)
 
Hej, hoppas ni mår bra och haft en bra start på det nya året. Själv har jag tränat och tagit lite promenader i den mån jag klarat av. Min yrsel har helt plötsligt blivit mycket värre att det begränsar mig en hel del i vardagen. 
 
Under tiden jag hade en liten blogg-break så fick jag besked om att jag drabbats av ett virus som gör att jag inte längre kan få medicinen jag får för min MS. Viruset i sig (JC) är inte farligt, mer än hälften av jordens befolkning bär på detta virus. Men i samband med min MS-medicin (tysabri) så löper jag risk att utveckla en hjärninflammation (PML) som är livshotande, därför fick jag avbryta behandlingen omedelbart. Det var ett ganska jobbigt besked då medicinen funkat så himla bra och att jag än en gång drabbats av något som är farligt för min hälsa kändes bara typiskt! 
 
Så nu vet jag inte än en gång vad min ökade yrsel beror på. Är det pga min ms eller håller jag på att utveckla den där jäkla hjärninflammationen?  Eller beror det på att jag var utan medicin förlänge mellan medicinbytet? Har jag fått järnbrist igen? Frågorna är oändliga och ingen verkar kunna svara mig. Ska iallafall ta och kolla upp järnnivåerna asap.
 
Jaja, nu är jag färdig med klagandet för idag. Det är fredag och Erik kommer hem snart, det är alltid något att glädjas åt! :D

Back to reality

 
Jag har varit hemma i Sverige ett par dagar men åkte tillbaka till Norge igår igen. Jag har inte gjort så mycket men har iallafall passat på att träna med Josse (alltid lika kul) och så hängde jag med min syster och alla hennes djur. Jag blir så glad i djurs närhet så att spendera tid på deras stora hästgård är så klart en självklarhet så fort jag är hemma.
 
Annars då, torsdag idag och jag har varit och fått min vanliga bromsmedicin för min MS nu på förmiddagen. Som jag sagt förr så är jag väldigt glad att jag får en av de bästa medicinerna (Tysabri) men det är samtidigt tråkigt att jag blir så beroende av sjukvård hela tiden, för det blir jag med den här medicinen.
Sen är det också tråkigt att jag uppfyller kraven för att få denna dunder-medicin. Önskar så klart att jag hade en lättare form av MS så att jag kunde får en enklare medicin. Då kanske man till och med kunde få chansen att glömma bort att man är sjuk mellan varven. Ja, det är splittrade tankar och känslor kring detta som ni märker.
 
 
Just det, jag fick min pappa till att ta Zoladexsprutan på mig igår haha. Vet inte om ni kommer ihåg men det är en spruta jag får mot min Bröstcancer varje fjärde vecka. Det är en riktigt grov spruta, då det är ett implantat man trycker in i magen (stor som en virknål).
Jag får den alltid på sjukhuset av utbildad personal men denna gång hade jag missat att boka tid för detta och det blev svårt att få en tid som passade så jag tog saken i egna händer. Jag ringde 1177 och frågade om man hade lov att ta den här sprutan själv och det hade man väl, sa en tveksam röst i andra änden. Sen sa han att det iallafall är bra om ni gör det under uppsikt på en vårdcentral första gången. Jaja, att det var lov var allt jag behövde höra, så jag tackade för hjälpen och lade på.
Sagt och gjort, jag lyckades att övertala pappa att hjälpa mig, han är inte så svår tack och lov. Vet ni vad, det gick så himla bra! Shit vad duktig han var! Blev lite full i skratt när jag hörde honom jämra sig lite när han fick se nålen. Han visste att nålen var grov men blev ändå överraskad när han fick se den på riktigt. Hursomhelst, så är jag glad att han hjälpte mig. Så nu kanske jag kan slippa dra till min läkare varje gång jag ska få denna spruta. Alltid något ju :D