Calpe

 
Bjuder på några bilder från min resa i Spanien. Alltså denna resa! Jag är så glad att jag hann göra den innan jag fick nästa käftsmäll av livet som ständigt verkar vilja pröva mig. Jag vet att jag tänkte just där och då "Jag skiter i framtiden, vad som än kommer att hända så mår jag bra just nu och är så sjukt lycklig." Det är ju det som är huvudsaken. För hur mycket jag än oroar mig så hjälper det ju inte. Det är dock lättare sagt än gjort.
 
Jag hade iallafall en av mina bästa resor och det var verkligen tack vare Sofie som jag reste med. Vi är liksom samma skrot och korn. Vi lockar alltid fram våra galnaste sidor hos varandra och det blir alltid så kul i hennes sällskap. Jag kunde verkligen släppa all kontroll för ett par dagar och bara njuta av livet!

Sunrise

 
 
En morgon vaknade vi så tidigt att vi fick se denna magiska soluppgång. Wow, naturen är så vacker och denna stund var mycket vackrare än vad bilderna visar.
Vet inte om det är åldern eller allt jag är/varit med om i livet som gör att jag ser allt på ett annat sätt än jag gjort tidigare, sådant som jag aldrig ens reflekterat över förr. Jag fascineras ofta av små under som vi har mitt framför ögonen och runt om oss varje dag. Det kan vara molnen på himlen, ett stort grustag eller ett torrt högt gräs, jag hittar faktiskt skönhet i det mesta. Det är så mycket runt omkring oss som skapar en magisk känsla bara man är öppen för dem. Prova! :D

Sightseeing

 
 
 
 
 Trots att vi hängde i huset för det mesta så hann vi med lite sightseeing också. Det var väl för att ölen tog slut så vi var tvugna att ta oss till närmsta Supermercadon hehe ;)
Det var första gången som jag var i Calpe. Det är en liten stad som ligger ca en timme utanför Alicante. 
Det är så fint överallt. Jag kände mig som en Japan haha... För jag fotade allt hela tiden ;)
 
Som vanligt när jag och Sofie är på resor tillsammans så gick vi så klart vilse även denna gång. (Läs om Barcelona här. Nu när jag läste detta gamla inlägg så fattar jag inte att vi gör samma misstag igen och igen och igen...)
 
Hursomhelst, vi skröt lite om oss själva när vi kommit fram till huset eftersom allt gick så smärtfritt. (Vet att jag tänkte att vi har ju fått skjuts hela vägen fram till dörren och att vi kanske skulle vänta med att skryta så om oss själva).
 Det dröjde inte länge tills vi blev hungriga och tog fram googlemaps för att hitta närmaste restaurant. Snabbt och enkelt, sen drog vi iväg. Vi snackade massor, våra munnar gick i ett. Vi skojade och skrattade tror till och med att vi sjöng lite för att vi hade sådan feeling i kroppen. Fortfarande "världsvana-inställningen" på 100%. Detta var en ny känsla för oss båda men vi hade så stor tro på oss själva nu.
 Vi hittade till restaurangen, inga problem. Vi beställde mat och god dryck. Sen... Sen när vi skulle hem igen, det var då det hände. Det var då vi fick den där uppenbarelsen om att det är ju VI TVÅ som är på resa tillsammans. "Linda och Sofie men de två sämsta lokalsinnena i hela världen!" Hur tusan skulle vi hitta hem? Det var så mycket småvägar och allt såg ju likadant ut! Vi hade ju googlemaps men vi hade ju inte koll på vad vägen hette som vi bodde på, det hade vi inte lagt på minnet. Vi hade ju varit så fokuserade på att ta oss till restaurangen att ingen av oss tänkt på att vi skulle gå samma väg hem igen. Efter mycket om och men så hittar vi iaf en bokning med namnet på gatan och vi börjar gå. Men googlemaps ville inte sammarbeta denna gång (som så många andra gånger) så vi gick i cirklar, fram och tillbaka och kors och tvärs. Vi konkade på tunga matpåsar också och tillslut sa jag till Sofie "Nu skiter jag i det här! Nu ställer jag mina påsar här för jag orkar inte bära mer!" Men då fick Sofie en tro om att hon skulle hitta till huset och efter några minuter så var vi (tro det eller ej) äntligen hemma.