En framtid utan barn?

Tack för otroligt fin respons på mitt förra inlägg, bloggen blev lite mer levande helt plötsligt :)
Det är hursomhelst väldigt tråkigt att det ska behöva vara så här men jag vill tro att majoriteten av oss inte är sådana och jag har faktiskt vänner som bryr sig och stöttar mig också.
 
Det var någon av er som undrade angående det här med barn och den biten ser tyvärr inte så ljus ut för mig/oss. Jag går nämligen på mediciner (Zoladex och Tamoxifen) som bidrar till en så kallad kemisk sterilisering. Dock tillfällig, iallafall så länge jag tar de läkemedlen. Men läkarna vill att jag fortsätter i minst tio år och då blir det inga barn för mig...
Sen ska man inte glömma att jag hade en hormonberoende cancertumör och pga det så kan det öka mina risker att få cancer igen eller i värsta fall ett återfall vid en graviditet. Det där är dock olika läran och jag får olika svar från läkare till läkare som jag har varit i kontakt med angående detta. En del säger att det är som att hälla bensin på en öppen eld. Andra säger att det kan vara skyddande att bli gravid efter hormonberoende bröstcancer. Men vem ska man lyssna på, det är ju för guds skull mitt liv jag sätter som insatts. Det finns så lite forskning på detta också då vi är väldigt få som drabbas av denna sjukdom i så ung ålder. Jag menar, de flesta har redan barn och kanske till och med barnbarn när man insjuknar i bröstcancer.
 
Detta är så klart något som är väldigt jobbigt för mig (som så himla mycket annat i mitt liv) och något jag faktiskt sliter med dagligen. Jag vill verkligen ha barn, vi försökte till och med bli gravida när jag fick mitt cancerbesked. Vi har iallafall plockat ut och fryst in ägg. Så de tre små befruktade äggen som vi lyckades få ut innan cellgiftstarten är i så fall vårat enda hopp. Idag vet jag inte om vi någonsin kommer våga prova eller ej. Önskar bara att det fanns ett enkelt svar på allt ihop. 
 

Kärlek till pupporna

 
 
 
Hittade den här t-shirten igår och blev så klart tvungen att köpa den. Kan egentligen inte bli mer passande just nu. Jag säger bara älska dina bröst, kläm och känn på dem - kontrollera dem. Jag har aldrig älskat mina bröst så mycket som jag gör nu. Kanske just för att jag vet att jag snart ska bli av med dem. Visst jag får en rekonstruktion men den kommer inte vara mina bröst längre. Länge leve brösten 🖤

Tappade förtroendet helt

 
God morgon, jag väntar på ett samtal från Karolinska. Jag ska ju operera bort båda mina bröst pga återfallsrisken och har bytt kirurg för att jag inte alls fått förtroende för hon som skulle operera mig från början. Herregud säger jag bara, vilken människa. Det känns så klart tråkigt eftersom jag vet att jag inte är den sista som får känna osäkerhet i hennes sällskap.
 
Något annat som stör mig är att jag har så svårt att förstå mig på sådana människor som har valt detta yrke men inte har en gnutta medkänsla för pasienten mitt emot. Jag menar, många av oss som kommer dit är i vår största livskris någonsin och känner oss enormt rädda och små. Har man en gång drabbats av böstcancer så ser man inte enkelt på denna sjukdom, den saken är klar! Så att gå på på det där sättet som hon gjorde mot mig är bara fel, inget annat, bara fel! Det enda positiva jag kan se ur detta perspektiv är att hon inte kan ha varit med om mycket elände i sitt eget liv och det är ju alltid något att glädjas åt.
 
Hursomhelst, hon hade inget positivt att komma med överhuvudtaget om denna operationen jag ska genomgå. Allt var negativt och hon påpekade gång på gång alla komplikationer som detta kan bidra med. Det är helt ok jag vill att hon ska påpeka det men man måste ju lyfta de bra sakerna också. Hon gjorde mig så himla osäker!
 
Första gången jag träffade henne sa hon att jag hade drivit en egen agenda för att få igenom denna operation. Det stämmer inte! (Jag har fått rekommendationer från ärftlighetsutredningen i Uppsala att genomgå en mastektomi operation. Att operera bort sina brös är väl inget man gör utan anledning liksom.) Hon var så fräck i käften och gick på så himla hårt. Då var jag precis färdigbehandlad och ännu mer skör än jag är idag, så hon fick mig att gråta. Tillslut fick jag nog och skrek rakt ut, ”Sluta nu, sluta att gå på så jävla hårt!” Tror att hon fattade lite då iallafall för efter det blev hon väldigt medgörlig.
Men när jag förstod att det var samma person som jag träffade nu sist (när pappa och jag var där innan jul ) och att det var hon som skulle operera mig kändes det allt annat än bra. Hon var ”trevlig” denna gång men sa inget positivt och höjde alla komplikationer än en gång. Efter mötet reagerade till och med pappa. Han sa att det låter som att hon inte en vill operera mig överhuvudtagat. 
 
Hursomhels, jag är väldigt glad att jag fått byta kirurg, det var inga problem och det är den nya kirurgen som ska ringa mig idag. Just det, jag har även fått svar på min MR-röntgen och allt såg normalt ut, yes! Igår var jag inne på skelett röntgen så om den också ser bra ut så blir det operation i början på Mars. Håll tummarna för mig!
Bröstcancer - Mastektomi - Operation