En framtid utan barn?

Tack för otroligt fin respons på mitt förra inlägg, bloggen blev lite mer levande helt plötsligt :)
Det är hursomhelst väldigt tråkigt att det ska behöva vara så här men jag vill tro att majoriteten av oss inte är sådana och jag har faktiskt vänner som bryr sig och stöttar mig också.
 
Det var någon av er som undrade angående det här med barn och den biten ser tyvärr inte så ljus ut för mig/oss. Jag går nämligen på mediciner (Zoladex och Tamoxifen) som bidrar till en så kallad kemisk sterilisering. Dock tillfällig, iallafall så länge jag tar de läkemedlen. Men läkarna vill att jag fortsätter i minst tio år och då blir det inga barn för mig...
Sen ska man inte glömma att jag hade en hormonberoende cancertumör och pga det så kan det öka mina risker att få cancer igen eller i värsta fall ett återfall vid en graviditet. Det där är dock olika läran och jag får olika svar från läkare till läkare som jag har varit i kontakt med angående detta. En del säger att det är som att hälla bensin på en öppen eld. Andra säger att det kan vara skyddande att bli gravid efter hormonberoende bröstcancer. Men vem ska man lyssna på, det är ju för guds skull mitt liv jag sätter som insatts. Det finns så lite forskning på detta också då vi är väldigt få som drabbas av denna sjukdom i så ung ålder. Jag menar, de flesta har redan barn och kanske till och med barnbarn när man insjuknar i bröstcancer.
 
Detta är så klart något som är väldigt jobbigt för mig (som så himla mycket annat i mitt liv) och något jag faktiskt sliter med dagligen. Jag vill verkligen ha barn, vi försökte till och med bli gravida när jag fick mitt cancerbesked. Vi har iallafall plockat ut och fryst in ägg. Så de tre små befruktade äggen som vi lyckades få ut innan cellgiftstarten är i så fall vårat enda hopp. Idag vet jag inte om vi någonsin kommer våga prova eller ej. Önskar bara att det fanns ett enkelt svar på allt ihop. 
 

When all the small things seems so very grand

 
Ja de här pupporna är ett minne blott idag. Även om jag ”fått” nya bröst så är det ändå ledsamt att bli av med en kroppsdel, det kan ingen ta ifrån mig! För dig som inte vet vad jag pratar om så har jag precis genomgått en cancer-förebyggande operation för att minska risken för att jag får ett återfall i något bröst. Jag drabbades nämligen av bröstcancer för två år sedan och har genomgått tuffa behandlingar och en livsomvälvande personlig resa. 
 
Vad har du gjort?
Jag har alltså opererat bort båda mina bröst, all min egen bröstvävnad är borttagen. MEN jag har fått en rekonstruktion direkt och med det menat så har jag alltså fått opererat in två proteser, silikon. Jag är så tacksam för att detta ens är möjligt. Jag menar, det hjälper till massor för psyket att slippa se sig själv helt bröstlös och det gör det hela mycket mindre känsloladdat än det förmodligen gjort annars.
 
Hur har det gått då?
Jo det har gått ganska bra måste jag säga. Trots komplikationer med en rejäl blödning i mitt ”friska” bröst som jag fick nästan direkt efter operationen och som i sin tur ledde till en ny operation dagen efter så mår jag ganska bra idag. Har inte speciellt ont och är ganska rörlig. Jag har dock väldigt låga blodvärden pga av blödningen så det är det jag lider av mest just nu, trötthet och yrsel.
 
Andra komplikationer?
Ja en sådan här operation är inte direkt ett skönhetsingrepp. Nej, långt ifrån. Visst kan många få ett fantastiskt resultat men det finns också många baksidor med en sådan här operation. För mig blev det bröstvårtan. För att göra en lång historia kort så plockade de ut hela mitt bröst genom bröstvårtan för att få så lite ärr som möjligt. Det i sin tur ledde till den här stora blödningen och pga det kan det leda till att jag kommer att missta min bröstvårta. Jag blev väldigt ledsen när jag fick se den första gången, den är allt annat än vacker men nu har jag fått smälta det ett tag. Jag väljer att fokusera på det positiva istället, att jag har två bröst. Ingenting är säkert än heller, den har fortfarande en liten chans att överleva, så tiden får utvisa.
 
Resultatet?
Jag önskade samma volym som jag hade innan men pga att jag redan fått tagit bort en ”tårtbit” och blivit strålad på min cancerdrabbade sida så var såklart huden mycket stram och skadad. Därför är min byst mindre idag men vad gör det?! När allt kommer omkring så är det bara en bagatell. Än en gång, jag har två bröst för guds skull!

Nu är jag är så redo och sugen på livet

 
 
 
 
Något har verkligen hänt med mig efter min sista operation som jag genomgick för bara några veckor sedan. Redan på uppvaket kände jag ett oerhört lugn inom mig. Det var så tydligt att jag reagerade på det direkt där jag låg vimmelkantig och mörbultad. Jag var så tillfreds och harmonisk. Det var en så stark och behaglig känsla, en känsla som jag inte känt sedan mitt cancerbesked sommaren 2015. Ska jag vara ärlig vet jag inte ens om jag upplevt denna tillfredskänslan innan mitt cancerbesked heller. Jag menar, idag har jag mycket mer med mig i bagaget och även om det är mycket mörkheter och skrämmande erfarenheter jag bär med mig så har jag fått en ny syn på livet och vet vad som är viktigt för mig.
 
Jag tror också att den här operationen (som jag väntat på i två år) har varit en riktig bromskloss för mig, mer än jag någonsin kunnat tro. Nu känns det verkligen som att jag fått livet tillbaka, börjat hittat tillbaka till mig själv igen och det bästa av allt är att jag känner en oerhörd stark törst på att leva livet. 
Vem vet, detta kanske bara är en tillfällighet men jag hoppas att denna känsla är här för att stanna.